Ja, det snurrar rätt bra i huvudet. Evelina håller sig på benen trots smärta men som sagt, hon är rätt tuff bruden. När det gäller fysisk smärta. Psykisk smärta är vi sämre på, både hon och jag och våra nära och kära. Att människor man TROTT varit nära snackar skit om saker dom inte vet något om gör inte saken bättre. Evelina är jätteledsen över att bli "snackad" om. Speciellt i det här läget. När vi inte vet vad hon drabbats av och vad som kommer att hända. Kommer vi att fira jul hemma med familjen eller ligger vi inne? Elin tar också väldigt illa vid sig av att höra om dessa rykten som går. I klartext snackas det om att Evelina gör detta mot sig själv för att få uppmärksamhet och "stå i centrum". Hon har mer eller mindre blivit hånad för det som händer. Det sägs att hon framkallar dessa märken själv genom att riva sig?!!!! Som mamma i det här läget blir jag en lejoninna och går i DÖDEN för mina barn.
Så kallade vänner som gör detta mot Evelina (och mot oss i familjen i övrigt) bemödar sig inte med att ens be om ursäkt. Jag vet vilka det är och jag tänker lämna detta där hän faktiskt. Jag orkar helt enkelt inte förklara för idioter vad som händer. Vuxna människor som faktiskt ska kunna fråga rent ut vad detta beror på. Jag har fullt upp med att klara en vanlig vardag med jobb och allt annat som ska göras. Det är liksom jobbigt som det är, vare sig Evelina eller vi andra behöver höra sådant snack som vi nu fått tagit del av. Personligen tycker jag att deras liv verkar vara jävligt händelsefattigt men jag vill inte att man skapar något av det vi går igenom. Skadan är skedd och det går faktiskt inte att reparera känns det som. Evelina är besviken och tycker att vuxna människor ska man kunna lita på. Tyvärr är det inte så och det var synd att hon skulle få den erfarenheten i detta läge tycker jag. Den hade vi kunnat vänta med.
I morgon ringer doktor Nima Naseh till mig och meddelar vad som händer samt berätta lite svar på några prover. Telefonen kommer vaktas med livet som insats i morgon. Ni som finns här och orkar lyssna, ni som ringer och frågar hur vi mår, lämnar tips om vad det kan vara, ni som mailar, messar och ställer upp och hjälper oss med hästar och annat, till er säger jag ett INNERLIGT STORT TACK TILL ER FRÅN OSS ALLA TILL ER. Till er andra: Tänk er noga för, nästa gång är det NI som råkar ut för något som detta och tro mig, man har så mycket oro och rädsla i sig att det räcker som det är. Och har ni funderingar runt Evelina och vad som händer ÄR det faktiskt inte svårare än att fråga. Det gör ju alla andra?!
//En arg och irriterad men samtidigt tacksam Brittis